Du känner dig körd.

En politisk kommentar från kvällspressens expert hade fördömt våra affärer och likställt med hyckleri. Aldrig var jag sanningens man eller ens i närheten av trovärdig, men som ett barn av vänsterns franska fana sa till mig "han jobbar med konst, det är som teater varenda en av hans stavelser". Likväl hade skvallerblaskor skallat, bojkott av oss båda. För det fanns fler fel än bara fem, ett jämnare antal som drog allt över sin egna kuva kant, den skarpa kurvan i vårt lopp var omöjlig efter den flygande start som tog all kraft.
 
Det är naivt att tro på förnyelsebar energi, bära lusekofta och rösta blankt. Likväl barnsligt att bara vänta på en lösning, tyst, som trött och hoppfull. Allt var en hopplös tragedi, en parodi, ett urval av avsnitt som aldrig sändes då piloten gav ett förtroende men sen leverades trötta rader tagna ur redan prisade manuskript. Det skulle vara nytt, spännande kanske revolutionerande, nu ger det bara chansen för någon att skriva det rätt. Jag tror de kommer casta Kat Dennings, eller Kate Winslet om allt går rätt. Hon skall falla i en famn, söka andra och bryta ben. Om du inte tror mig, så se igenom allt igen. Potentialen fanns ju alltid där, bara produktionen gick helt fel.
 
Som jag ser en episod av gamla vänner, när hon har rymt och gjort sig gömd. De talar om mysteriet med den flamman, gamla känslan som låg gömd. Den enda som sedan starten lyckats skapa verklig värme och eufori, utan att tillsätta mdma från någon okänd, fast utan kniv. En italiensk dröm med flera lager, både tyger, språk och attribut, som kom att bryta upp den lugna tysta fasad som hon byggt upp. Kanske är den värsta känslan efter att veta att han inte vet att du finns, den där du tydligen existerar men inte betyder ett jävla skit.
 
Du ska bli minnen, bortglömd och bortspolad, utskriven ur manus, baktalad och dödsförklarad. Allting flera gånger om innan du får ett bröllop, en fest, ett slut. Men ännu då lär saker spöka, vem var du i det forna? Bränn alla repliker, scener och set, ljug lite mer och betala för tystnaden hos dem som vet. Det är många år sen allting började, och någon bär ännu på ditt sanna jag. böna och be för hennes framtid, sänd din styrka för en mer välregisserad final.

Nya meriter kvävda av gamla minnen

 


Det här var meningen att lyfta allt det positiva i en fucked up panikattack.

Jag kan inte medge hur pass mycket det gör ont och av denna anledning är jag fast i en knappt dräglig läkningsprocess. Jag vankar av och an i väntan på förbättring, som om det gällde tävlan av vem som kunde bry sig minst. Om du stirrat dig galen tills dina ögon tappat fukt, torkat ut och återfuktats endast när den brännande känslan suttit in, snälla berätta. Jag dör av nyfikenhet för att veta om du mår som jag, eller ifall detta bara var glädjens stund för dig. Ibland tror jag rentav att du var elakare än jag egentligen kunnat tro, att din av de allra mest oskyldiga helgonförklaringar förhindrar den denomisering jag kunnat behöva. För första gången någonsin är jag okapabel att hata, kanske för att jag hade glömt min brinnande besatthet av dig och mig.
 
Det är ganska enkelt att förutspå hur den här processen kan komma att se ut, allt går motströms för hjärtats del medan min kropp ibland stöter i kastat gammalt bråte. För ständigt skall jag minnas om mitt forna glömda jag, den sista chans av värdighet jag förlorat, där jag tappade min tilltro till män, till sanningsenligheten, till mig själv, till att ha barn. Varje gång ditt hjärta börjar slå så högt att pulsen går som en signal genom radioskuggan, det är då min halsbränna slår till värre än någonsin.
 
Jag vet att vanitet kommer alltsom man ser alla andras desperation att bara visa det vackra, och i den moderna tidsepoken så hoppas jag allt det fula över dig. Det är för att lugna mitt rusande blod, mina vilda ledsna tankar och inte för vad du förtjänar. Men vädjande jag ber, för jag klarar inte av att se hur allt går helt fantastiskt medan jag sitter i min förbannande ologiska inmurning i väntan på att stormen avtar oss.
 
Och att min tid den börjat sina är nog påtagligt, för bilder i lyster och RBG blir allt färre, förbjudna vinklar blir allt fler. Överkompensation för tomrum, ge dem varje liten detalj samt se den version av verkligheten du önskar själv att tro på. Jag är inte redo att dö, kanske det räcker att göra som förut och slå dig sönder och samman tills du inte längre finns.
 
 
En motorväg, skär genom centrum
över torgen och betongen
i en plötslig hagelstorm
Man glömmer att nätterna är korta
och sömnen den bedrar mig
med min hjärtesorg

Men älskling, i natt kom du tillbaka
och allting var förlåtet
i en sällsynt lycklig dröm
Och just i ögonblicket när jag vaknar
hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum

Älskling, jag vet att du är vaken
Signalen når din del, av världen
men får inget svar
I värmen står luften dödligt stilla
Tänk om du kunde se
hur processen tappar fart

Tidigare inlägg
RSS 2.0