Det här var meningen att lyfta allt det positiva i en fucked up panikattack.

Jag kan inte medge hur pass mycket det gör ont och av denna anledning är jag fast i en knappt dräglig läkningsprocess. Jag vankar av och an i väntan på förbättring, som om det gällde tävlan av vem som kunde bry sig minst. Om du stirrat dig galen tills dina ögon tappat fukt, torkat ut och återfuktats endast när den brännande känslan suttit in, snälla berätta. Jag dör av nyfikenhet för att veta om du mår som jag, eller ifall detta bara var glädjens stund för dig. Ibland tror jag rentav att du var elakare än jag egentligen kunnat tro, att din av de allra mest oskyldiga helgonförklaringar förhindrar den denomisering jag kunnat behöva. För första gången någonsin är jag okapabel att hata, kanske för att jag hade glömt min brinnande besatthet av dig och mig.
 
Det är ganska enkelt att förutspå hur den här processen kan komma att se ut, allt går motströms för hjärtats del medan min kropp ibland stöter i kastat gammalt bråte. För ständigt skall jag minnas om mitt forna glömda jag, den sista chans av värdighet jag förlorat, där jag tappade min tilltro till män, till sanningsenligheten, till mig själv, till att ha barn. Varje gång ditt hjärta börjar slå så högt att pulsen går som en signal genom radioskuggan, det är då min halsbränna slår till värre än någonsin.
 
Jag vet att vanitet kommer alltsom man ser alla andras desperation att bara visa det vackra, och i den moderna tidsepoken så hoppas jag allt det fula över dig. Det är för att lugna mitt rusande blod, mina vilda ledsna tankar och inte för vad du förtjänar. Men vädjande jag ber, för jag klarar inte av att se hur allt går helt fantastiskt medan jag sitter i min förbannande ologiska inmurning i väntan på att stormen avtar oss.
 
Och att min tid den börjat sina är nog påtagligt, för bilder i lyster och RBG blir allt färre, förbjudna vinklar blir allt fler. Överkompensation för tomrum, ge dem varje liten detalj samt se den version av verkligheten du önskar själv att tro på. Jag är inte redo att dö, kanske det räcker att göra som förut och slå dig sönder och samman tills du inte längre finns.
 
 
En motorväg, skär genom centrum
över torgen och betongen
i en plötslig hagelstorm
Man glömmer att nätterna är korta
och sömnen den bedrar mig
med min hjärtesorg

Men älskling, i natt kom du tillbaka
och allting var förlåtet
i en sällsynt lycklig dröm
Och just i ögonblicket när jag vaknar
hänger skuggan av hoppet kvar i mina rum

Älskling, jag vet att du är vaken
Signalen når din del, av världen
men får inget svar
I värmen står luften dödligt stilla
Tänk om du kunde se
hur processen tappar fart

Du skriver inte längre, ett passivt men ilsket håll käften.

 

Vråla "deformation" och se om någon svarar.

Den sista sömnen måste alltid vänta, då det ännu finns sånt som står ouppklarat enligt gud. En hel rad av synder att förklara, och livsöden att försonas med. Jag lever skamsen med mina fläckar, de som uppstått av att vara fel, att nyttja andras förtroende, att blåljuga för inget och mer. De skall varna andra människor, om vad som kan vänta den som väljer åtrå hos de dömda, som ser något gott i gemene villian. Inget puder i världen täcker skammen, något av en högre makts sorgliga ironi. 

 

Jag minns en lögn som försummade alla, varje vänskap, kamp och drag, som jag ägde, höll kärt, kanske saknade för en annan närhet av ett annat slag. Sedan en annan om var jag varit, en tredje om vad jag sade, och kanske även om vem du var. De liksom alla avlöste vandra, och blev till bleka blämmor på min hud. Vilket värde de alla hade är kanske oklart även nu, om de gav något i längden är för en domare att avgöra. Men de liksom blev en del av livet, och många av dem tror jag på än idag. För den deliriska status jag bar, fick mig att välja fel minne att ha kvar. Så vad som hände, vad jag gjorde, vem jag var, gick förlorat bland flaskor, både av plast och glas. 

 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0