Epilog

I ett av de sista meddelanden förbannade du dig över mig och gav mig bekräftat att även de godaste av mina sidor skulle vara av ondo. Då jag som svagast brukat stelna likt cocytus i dessa situationer så blev du kanske överraskad när jag istället eldade till, när jag slog tillbaka mot det styre som du hade över mig. Jag skulle inte behöva må dåligt över att jag var din raka motsats, att jag hade ett hjärta som inte slog för mig själv. Jag fick alla jag önskade ha mig nära, även fast jag inte levde upp till de krav och ideal du alltid önskat i mig. Det måste ha svidit i dina ögon, att det fanns andra preferenser än tydliga benkonturer, synthar och fans på internet. 
 
Detta var i en tid innan vågen av medvetenhet och ingen hade berättat för mig hur strukturer fungerade och vad som satte er ovanför mig. För varje dag som blodet rusade fortare genom kroppen för någon annans skull så blev jag mer olik mig själv, eller kanske bara mer den jag skulle bli. Kritik med värme, antihjälp, och makt, ur det växte skapelsen fram av en vision för att passa avsändaren. Med frågor om mitt förflutna och hur du kunde lita på mig så blev jag enklare att forma, allteftersom längtan efter att passa i din livsbild gjorde mig till glödande järn. Återigen smög kraven sig på och jag vaggades in i känslan av hem och trygghet. Aldrig ont anandes om den tidsinställda bomb som triggas av osäkerhet och undran, "kan jag verkligen pull this off, vill du ha mig för dig själv så att får jag leva i frid?".
 
Om någon ändå visste vad som hände, hur dålig självkänsla kan döda en källa av bekräftelse på de mest brutala vis.
 
Maktspel kommer alltid återfinnas i varje relation, ett sätt att slippa leta utan istället anpassa för att simplifiera jakten på en bättre hälft. Sånt som äkta kärlek skall aldrig finnas, och att stå som en lojal förespråkare är inget annat än det grovaste utav kätteri känt i dessa dagar. Med tiden lär vi oss fler fel, och saker vi aldrig trodde skulle vara viktigt för hur vi älskar. Vi försvarar alltid våra egna och driver kampen att eliminera alla andras. Vilket gör vår tvåsamhet till ett krig om anpassning, och om kärlek är att anpassa sig snarare än acceptans är vi helt fel ute. Men acceptansen gör oss passiva för moraliska hjärtefrågor, och acceptansen dödar vår individualitet. 
 
Den sista tiden har ni visat vad en person kan utstå för den imaginära bilden utav partnerskap, och med fjärde kniven rakt in i benmärgen tappar jag förmågan att röra mig. I väntan på ny teknik, nya läkare och ett borttappat försäkringsbrev, slockar nerver och min kropp den förblöder. Medan ni quickfixar med piller, plåstrar om och blodtransfuserar ser jag era trötta ringar tydligare för varje återbesök. Jag kan bara tala för mig själv men jag tror ni förstår vad jag menar när jag säger att vinnaren i hide and seek är drömmen, glädjen och tryggheten i våra liv. Räkna till hundra igen mina vänner, och leta igenom varenda vrå. Någonstans under en bortglömd trappa fnissar slutet och början, tied together in all its glory.
 
Det var när jag stod på trottoaren längs en tyst väg i Paris som jag visste. Klockan var 06:15 när en yngre man, i öppen hawaiiskjorta, med polisonger, tog mig hemåt efter att jag tappat varenda biljett till metron och glömt alla vägar i världen. Jag kom till underfund att allt har lett mig hit, och det är okej att gråta. Beskyll dig själv, och sedan alla andra, men främst av allt beskyll strukturen. Hur vi genom tidsåldrar har sammanfogat omöjligheter som repellerar sönder de grunder som uppenbarligen behövs för att hålla ett sinne intakt. Och jag tror någonstans att han visste, för vi står alla i samma bildligt talade avgrund och staplar lastpallar mot marknivå.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0