Den sista sömnen måste alltid vänta, då det ännu finns sånt som står ouppklarat enligt gud. En hel rad av synder att förklara, och livsöden att försonas med. Jag lever skamsen med mina fläckar, de som uppstått av att vara fel, att nyttja andras förtroende, att blåljuga för inget och mer. De skall varna andra människor, om vad som kan vänta den som väljer åtrå hos de dömda, som ser något gott i gemene villian. Inget puder i världen täcker skammen, något av en högre makts sorgliga ironi. 

Jag minns en lögn som försummade alla, varje vänskap, kamp och drag, som jag ägde, höll kärt, kanske saknade för en annan närhet av ett annat slag. Sedan en annan om var jag varit, en tredje om vad jag sade, och kanske även om vem du var. De liksom alla avlöste vandra, och blev till bleka blämmor på min hud. Vilket värde de alla hade är kanske oklart även nu, om de gav något i längden är för en domare att avgöra. Men de liksom blev en del av livet, och många av dem tror jag på än idag. För den deliriska status jag bar, fick mig att välja fel minne att ha kvar. Så vad som hände, vad jag gjorde, vem jag var, gick förlorat bland flaskor, både av plast och glas.